majsexton

Klockan är 01.44, jag dricker apelsinjuice och fryser lite, faktiskt. Mina ögon vill sova, men jag vet inte vad jag vill. Jag vill säga tjena till någon, eller nåt. Vem vet jag inte. Någon trevlig. Tycker jag. Det blir lite ensamt. Jag har inte haft 22 tjejer i mitt liv. Just nu hade jag varit nöjd med någon enstaka.

Idag cyklade jag till min syster, som bor uppe på… bergen? Nä. Men. Uppför liksom. Jag cyklade och cyklade, sen var jag tvungen att stanna, då mitt hjärta höll på att dö. Det var rätt läskigt. Jag fick ställa mig och vila en stund, för att inte trilla ihop. Att mitt hjärta säkert inte kommer vara särskilt glatt om några år är jag väl medveten om, sånt ligger väl i släkten, men nu liksom. Och nu fryser jag ju liksom. Jag är inte hundra på att jag mår så jättebra egentligen.

Hursom. När jag cyklat hem igen (något som var betydligt roligare, nerförsbackar liksom <3<3), så stack jag och sparkade lite boll med mina mkv-buddies. Sen drack vi och gjorde ingenting.
Imorgon måste jag skriva massa på uppsatsen. Jag dör på den. Jag vill verkligen inte. Ingen motivation eller nåt. Uscha. Nu sitter jag och lyssnar på Lacrosse iallafall. De är bra. Bra som fan. Myggan på min skärm vägrar dö. Helvete. Nä, nu blir det sömnen snart tror jag. Snart iallafall.

Imorrn är det 4 år sen jag opererade mitt knä. Jag känner mig gammal. Jag minns dagen jag tog sönder det som igår. Det var ju under en fotbollsmatch. Min enda misslyckade glidtackling någonsin. Knak sa det, så jag trodde jag brutit benet. Jag bet bokstavligt talat i gräset och vågade inte ställa mig upp. Jag leddes av planen. Efter matchen fick jag kommentarer från pojkarna i motståndarlaget att jag skulle gå långt inom fotbollen, att jag var bra och sånt. Det var ju kul att höra, men jag visste att de överdrev och mina ”jag ska bli bäst på fotboll”-planer övergav jag någon gång på lågstadiet. Nu ville jag bara spela korpfotboll.
Jag kunde knappt stå upp. När jag skulle cykla hem blev det problem. Jag kom inte upp. Robert var snäll och lånade ut sin damcykel och följde mig hem hursomhelst. Uppskattat. Mamma fick en smärre chock när jag klev in på våran altan där hon satt och kollade på tv. Det var i augusti, fast en av de sista matcherna, så jag hade tur. I januari gjorde jag min första titthålsoperation. Det var först då jag faktiskt fick veta att mitt korsband var av. Läkarna i Bodafors hade aldrig fattat det. Hursomhelst. Den sjuttonde maj åkte jag till Eksjö. Inte särskilt nervös ändå. En av mina lärares mamma rakade mig runt knäet. Jag fick sitta i ett litet rum någon timma innan jag skickades vidare till operationssalen. Jag minns något i stil med ”nu söver vi dig, räkna till tio”. Jag kom väl till 2, sen var jag borta.
Jag vaknade upp och mådde kasst. Mycket värre än en traditionell bakfylla. Jag sov på sjukhuset över natten, delade rum med en kille som gjort samma operation. Han snarkade och ringde på sjuksköterskorna minst 10 gånger den natten.
Aja. Någon vecka senare blev allt infekterat, jag fick ligga några dagar där i Eksjö (en stad som jag ogillar starkt sen dess), innan jag kom tillbaka till livet. Kryckorna jag hade slängde jag snabbare än väntat. Vi slutade nian. Allt var bäst.

Allt var bäst.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: